söndag 13 juni 2021

Konvaljbackens historia



Sommaren 2001 började ävenyret.
Egentligen började äventyret, utan att jag visste om hur min resa de närmaste 20 åren skulle te sig- 
Tidigare det året hade jag köpt en borderterrier, Tessie. Jag bodde i en lägenhet i centrala Umeå. Att få fason på en halvårsgammal valp i en lägenhet mitt inne i en storstad är nästan dömt att misslyckas. Jag bestämde mig för att ta ut all ledig tid jag hade innestående .. och hyra en stuga på landet.
Då det räknats som "fint" att besöka Nordingrå när jag växte upp, var valet givet  När någon fyllde "jämt" blev det middag på Körningsgården eller Mjällom Hotell. Jag köpte tidningen Stugland och började botanisera. 
Tidigere hade jag två gånger sprungit Höga Kusten Maraton från Norrfällsviken till Ullånger och hade naturligtvis registrerat byarna jag passerade under den 4 mil långa sträckan : Mjällom, Omne, Vallen, Häggvik, Sund, Mädan, Åsäng, Vännersta, Järesta, Röcksta., . Min familji hade även besökt Högbonden, men mer var det inte. Mycket mer kände jag inte till
Det fanns inte många stugor att hyra, men en förmånsstuga på Pelle Sjölanders gård i Älgsjö såg intressant ut. Dels skulle jag få gratis miljöträning då det rörde sig om en stuga på en bondgård, dels såg stugan fin ut.. På kartan var Älgsjö i "yttersta havsbandet" några kilometer norr om Bönhamn.
Redan när jag klev ur bilen, vid mitt första besök kände jag :"Här vill  jag vara!" Alldeles tyst. Så vackert att ögonen gjorde ont, Gröna ängar ner mot en kilomerterlång sjö  och ett imponerande berg ruvade ovanför bondgården. 
Vädret var "en fin sommardag". Marianne hade dukat med doftande kanelbullar och kaffe utanför stugan. Kor gick och betade strax bortom deras ladugård. Perfekt!
Älgsjö var en liten by, några gårdar vid ena änden av sjön.  Ingen genomfartsled utan vägen slutade vid en nedlagd såg alldeles vid havet.. 
Jag slog till, hyrde den fina stugan på stående fot, inte bara någon vecka utan hela sommaren... och fick en väl fungerande Tessie.
Under den sommaren kom en mäklarskylt upp alldeles i början på byn. Man såg knappt att det var en stuga bakom granarna, uppe på åsen borta i "betet",  ingen väg ledde upp till den lilla stugan. Jag fick lämna cykeln vid vägen och knata över ängen och uppför en sliten trappa på min första inspektion. 
Den brungrönbetsade stugan var bara på 50 kvadratmeter, inget uthus/förråd. Bara ett fallfärdigt dass  bakom huset. 
"Den var till salu även förra hösten. Den kan du nog pruta på......om du tänkt köpa", sa Pelle. Jag gillade ändå vad jag sett och ringde mäklaren. Redan någon  dag senare träffade jag paret Mogård, som ägde stugan, och mäklaren. 
De flesta prutade på hus i Höga Kusten i början på 2000-talet. Om jag i en mäklarannons läste: "Hus för 250 000 kronor, eller högstbjudande", betydde det att jag kunde pruta inte att jag fick räkna med budgivning, som idag. Några fler spekulanter hörde jag inte till. "Om du tycker att det är besvärligt att du inte kan köra bil fram till stugan har jag även ett fint objekt i Näske och ett i Solvik, nära Docksta....", ropade mäklaren efter mig efter visningens slut Jag tog ny kontakt med mäklaren och köpte stugan. Så var jag ägare  till Konvaljbacken, även om namnet kom till först året efteråt.  Jodå, jag prutade.
Bilen fick jag parkera vid stora garaget. Bara att prata med Sven-Olov. Älgsjö är en by där det är lätt att lösa problem. "Ska du vara här vintertid? Då har du eluttaget till motorvärmaren bredvid garagedörren...
Du har väl en stadsbil, som inte startar annars Ha ha ha?"

"Ett ställe utan bastu, är som en människa utan själ"
Citatet är från en bastuförening i Norrbotten,  Välformulerat.
När jag växte upp hade bara några få i Kubbe badrum eller ens varmt vatten indraget i boningshuset , men vi hade en byabastu. Där fick jag lära mig allt väsentligt i livet: hur man gör mål i fotboll, hur man tjyvskjuter en älg eller hur man får byns vackraste kvinna. Öronen fladdradepå mig i omklädningsrummet, när de andra berättade.
Min stuggranne i Älgsjö, Per Omnell,  hade nästan varje gång vi möttes poängterat att han tyckte det var knepigt att hans hustrus syster Ulla byggt en stuga utan uthus dvs förråd. "Det är väl hennes man Lasse som inte kommit sig för." 
Under första vintern bestämde jag mig för att slå bägge dessa flugor i samma smäll. Tog kontakt med Älgsjö Bygg,, dvs Sven-Olov Nordenberg, och frågade om han kunde hjälpa mig. 
Han tillverkade planktimret i sitt stora garage, körde det på släpet över lägdorna nedanför åsen där nu bastun/förrådet står och bar upp på sina starka axlar. 
Fortfarande fanns ingen bilväg upp till stället, men när jag tagit bort träden där bastun skulle stå och Olle Nordström kom med sin grävare för att plana  ut föddes en tanke hos mig:" Man borde kunna göra en väg upp bortom bastun, där åsen är som lägst.
Olle gav mig också tips om var jag kunde få tag i hyvlade plankor av nordingråasp till lavarna  Mellanväggen till omklädningsrummet och innertaket gjorde jag  av de sista hyvlade panelbrädorna från sågen i byn 
Det tog två somrar att färdigställa bastun/förrådet.
Idén till göra ett trallgolv istället för ett tätt golv, fick jag av de många besök jag gjort i norrbottniska inrökar-bastuar.  Det tar några minuter längre att få bastun varm vintertid, men ack så mycket trevligare.
Bastuskorstenen gjorde Erik Bergström i Näs, som den sista han skapade. Erik var omvittnat skicklig smed, men ansågs omöjlig att få att åta sig saker om han behandlades fel. "Jag har egentligen slutat att klättra på tak, men nog kan jag hjälpa dig. Vem ska annars göra det?" 
När sotaren Roger kom för att inspektera bastun och godkänna  för eldning, sa han, när han hörde att Erik gjort bastuskorstenen: "Hördu, vi behöver inte titta på den. Har Erik gjort den, så är den bra!" Han kontrollerade noga, men helt rätt i sitt antagande
Bastualtanen skulle sitta ihop med en "lastkaj" framför förrådet. Praktiskt att lägga ifrån sig saker på och skulle kunna även användas som arbetsbänk. "Då nu bastun är byggd på en ås, kan jag ju utnyttja lutningen."Först tänkte jag göra en trapp rakt framför bastudörren. När jag kom dit en dag hade Sven-Olov gjort alla reglar till altanen och jag förstod inte vad han hade gjort. "Du arbetar ju med ungdomar i rullstol, men känner inte igen en ramp! På den kan gå och köra med en skottkärra bort till förrådet."



Konvaljbacken
Under första vintern blev skolan i Näsänget till salu. Jag funderade på att köpa den lilla skolan, plocka ner timret, då den är ett fint timrat hus, har ursprungligen stått på Mullabacken i Näs. riva min stuga och låta uppföra lillskolan på platsen. Då Vägverket tyckt att den står på tok för nära Bönhamnsvägen i Näsänget var de beredda att bekosta själva flytten. Namnet på mitt ställe skulle då bli Skolbacken, vilket hade varit lite roligt, då jag tillbringat hela mitt yrkesverksamma liv i skolans värld. Nu rann dessa köp/flyttplaner ut i sanden. Försommaren därpå, när hela åsen var full med tiotusentals väldoftande liljekonvaljer, var namnet på stället givet: Konvaljbacken. 
I mina kontakter med Lantmäteriet fick jag veta, att men kan få ett namn inskrivet på Generalstabens karta om namnet använts regelmässigt i en generation, 25 år. År 2027 kan alltså detta ske.

Vägbygget
Den andra sommaren, som bastubygget pågick, kom Olle tillbaka med grävaren och gjorde en fin bilväg upp, 
Först hade jag tagit kontakt med Lantmäteriet i Härnösand och frågat om möjligheten att flytta servitutet 25 meter. De svarade att det går jättebra, men det  kostar, inklusivee reseersättning och inritning på Generalstabens kart, 29 000 kronor. 
Rolf Mellander, som äger lägdan nedanför Konvaljbacken, svarade att han inte hade något emot att jag körde lite på sidan om servitutet. Jag tog också reda på att Generalstabens karta är överordnat alla  servitut och framställs med hjälp av satellit-bilder. Nästa karta skulle göras om mindre än tio år. På nästa karta var också den nya vägen prydligt inritad.
Gruslassen levererade Charlie Ohlsson, nog den skickligaste lastbilsförare jag skådat. Utan att ta om backade han lugnt och stilla till den plats gruset skulle tippas, trots att vägen är relativt smal.

Stora altanen
Det finns inte mindre än tre altaner på Konvaljbacken: på gäststugan, på bastun och Stora altanen
Huset hade två mindre altaner, när jag köpte stället... Den ena var på kortsidan mot väster. Den revs när jag byggde Solrummet. Den andra slutade där taket slutade. Den användes också som entré, när man inte vill gå runt huset till baksidan där den egentliga entrén var..
 Jag tänkte göra den nya två, tre meter ut över sluttningen. "Gör den två meter till", tyckte Sven-Olov. "Alla som gör altaner ångrar sig efteråt och säger: "Varför gjorde jag inte den ett par meter till!" Så blev det.
Skulle jag behålla den stolpe som höll upp taket, skulle den komma nästan mitt på den nya. Efter samråd med byggmästaren  (Sven-Olov) tog vi bort stolpen. På sommaren behövs den inte och innan första snön faller sätter jag dit en planka, som jag ställer på en bredare  platta, för att göra trycket på kvadratcentimeter mindre. Det har fungerat fint.
Jag ville ha kryssräcken på altanerna. Många som kom på besök fick göra ett kryss, ganska knepigt med alla vinklar, men de blev "good enough" och många kände sig väldigt nöjda då de klarat av uppgiften. Joakim Forsgren, rektorskollega från Umeå, kom och hjälpte mig med att lägga trallgolvet. Då golvet även har en del kluriga vinklar, kom hans matematikkunskaper väl till pass, då han beräknade vinklar, där man inte kunde komma åt rent handgripligt. En mycket rolig, lärorik och trevlig dag, inte minst då vi ägnade varje rast åt att träna våra hundar. 

Luftvärmepumpen
Andra sommaren jag ägde stället, lät jag också installera en luftvärmepump. För att slippa störande ljud, främst stomljud, när det är kallt ute, ville jag inte ha utedelen monterad direkt på väggen utan längst fram under altanen, på ett eget fundament.

Stora fönster mot sjön
En gång när jag besökte min dotter på Ekerö, hade de satt i nya fönster i vardagsrummet mot trädgården/altanen. Jag tyckte att upplevelsen precis blev som att flytta in, det som fanns ute ... en läcker upplevelse.
Sådär borde ju även jag kunna göra? Då jag inte har långt mellan tanke och handling ringde jag direkt en fönsterfirma i Kramfors och beskrev vad jag ville h hjälp med. De var genast med på noterna. 
En vecka senare kom de, tog bort de små fönstren, sågade upp så att de nya fick plats och satte i de nya.
På några timmar var allt klart.
Wow! Vilken upplevelse, att ha hela sjön inne i huset... och berget!
Sedan brukade jag alltid julgranen på altanen. Känslan nu av att ha julgranen i rummet, var densamma, som om den stått inne, men jag slapp bestyr med barrfällning. Och en julgran är ju så mycket vackrare när den är full med nyfallen snö. Och hela byn fick ju också glädjas år min gran!

Björkpark vid sjön
Sjön kunde man inte se från Konvaljbacken, när jag köpte stället. Fyra, fem meter hög al och asp, enstaka björk, och tätt som bara sly kan vara. 
Då jag hade sett hur fin björkparken var som LOA hade runt sin bastu borta i Ramåkern, tänkte jag: "Så ska jag också göra!
Jag lånade först Pelles Husqvarnaröjsåg och slet några dagar. Den var oerhört tung och jag ovan. På Blocket såg jag att man sålde en tre år gammal Stihl 450  i Vindeln. Servad, genomgången av en specialverkstad. "Detta är en riktig proffssåg. 
En MoDo-arbetare har haft den, men fått en ny av bolaget!"  Jag köpte den och bestämde att jag skulle ägna tre dagar, varje år, åt att röja al/asp/sälg nere vid sjön. Bara lämna björk. 
Efter tolv år såg jag den glittrande  sjön  mellan björkstammarna! 
Kruxet var att området nere vid sjön är mycket sankt, nästan omöjligt att gå där om inte marken är frusen. Så antingen på senhösten i november eller på senskaren i mars.
Nu hade björkarna växt till både i antal och dimension, så att om jag tog tio björkar per år och gjorde ved, skulle jag ha ved för all framtid.
Jag ringde till Lars-Göte och frågade om lov. Han var bara glad, att jag gjort så fint vid sjön och hade absolut inget emot mitt "vedprojekt".

Gäststugan - Lilla Grå. 
Det fanns 2 sovrum i stugan. Då jag inte gillade att  entrén var på norrsidan, ville jag flytta den så att den vette mot vägen. Det skulle  göra att ett sovrum blev farstu, men att  jag också skulle kunna bygga ut stugan mot bastun.
Jag kan inte ha en  stuga utan möjlighet för mina barn eller andra gäster  att sova över.
Beslutet var fattat. 
Jag bygger en gäststuga. Sven-Olov behövde bara en skiss för att förstå hur jag ville ha den. Genom att "skära in" och göra farstubron under tak, skyddade jag dörren från slagregn, fick en bra plats att ställa t ex en barnvagn på och gör att stugan ser mycket mer "levande" ut. Jag gillar inte fyrkantiga lådor.
På nätet hittade jag en entreprenör i Sorsele, som räknat fel, när han skulle bygga en stugby med timrade stugor. Han fick en ytterdörr och fyra vackra fönster "över". Jag köpte alla. 
Jag ville att den skulle ge intryck av "timmerstuga" men ändå inte vara timrad... insåg att det skulle bli för dyrt och se konstigt ut med en timrad gäststuga till en stuga med brädpanel. Jag letade lite och hittade Berglunds såg och hyvleri i Kramfors, som gjorde 28 mm timmerpanel, som såg tillyxade ut. De fanns i tre bredder: 6,7 och 8 tum. "Om man varvar dem såhär ger det ett väldigt "timrat" intryck", sa Berglund själv. Jag höll med.
Översängens bärande konsoler tillverkade eleverna på Industri Trä (en snickarutbildning på Dragonskolan). 
Kylskåpet fick jag av min bror Torsten. Vår pappa hade köpt ett kylskåp 1963. När han dog körde vi kylskåpet i brorsans bil till Gräsmyr. Trettio år senare lastade vi det på ett bilsläp och körde det till Konvaljbacken. Det fungerade perfekt och perstorp-ovansidan var perfekt att kliva på när barn skull upp till övarslaffen. Stege var överflödig
Färgvalet var givet, då jag så gärna ville att den skulle se timrad ut: Järnvitriol.
En sommar tog det för Sven-Olov, Peter och Kent att bygga ut "skalet". Resten byggde jag själv sommaren efter. 
Altanen hjälpte min son Stefan mig att bygga. Underredet gjorde vi av telefonstolpar, som Telia tagit ner i Näsänget.
Konstigt vad mycket, man lär sig genom att ge sig på saker man inte pysslat med tidigare.

Nytt kök, ny entre´
Nu gjorde jag det ena sovrummet till farstu, tog upp en dörr till det andra sovrummet från den nya hallen och satte igen den gamla dörren, som gick till köket 
På detta sätt fick jag ytterligare en hel vägg "tillgänglig" i köket. "Här skulle jag kunna få plats med flera köksskåp och en stor kyl/frys! " 
På en fest, som Dockstavarvet bjöd bl a mig på, samtalade jag med deras vd. Han berättade att han höll på att sätta in ett nytt kök i deras nyköpta  hus i Själevad. "Skulle jag kunna få köpa ditt gamla kök, eller är det väldigt slitet?" "Nej det är jättefint...men fel träslag, tycker min fru.  Du får det gratis om du hämtar det!"
Sagt och gjort. Dagen därpå körde jag hem 2 släpvagnslass med fina köksskåp, lade puzzel, köpte nya bänkskivor och diskhoar/kran och fick ett fint nytt kök. 
Som kronan på verket,  köpte jag också en så gott som ny spis i Björksele för 150 kronor.
Peter hjälpte mig att ta upp en öppning för den nya ytterdörren. Nu var entrén i den nya hallen och vette mot vägen. 
På kvällen, när allt var klart, gick jag ner till "stora" vägen, tittade på huset----  och kände mig väldigt nöjd!

Nytt dass/vedbod
När jag kom till Konvaljbacken fanns ved lagrad lite varstans: under huset,  på verandan eller under den ena altanen. 
Dags att bygga en vedbod och ett nytt dass i samma hus. En vanlig lösning hemmavid, att dasset och vedboden var en byggnad, såvida man inte hade alla faciliteter i ladugårdsbyggnaden.
Jag byggde efter klassisk modell och placerade byggnaden en bit från stugan och lika långt från Lilla Grå.
Bakom huset hade Tobba redan grävt rejäla diken, som skulle transportera bort allt smältvatten som varje vår kom "uppifrån skogen". 
Jag funderade mycket på hur jag skulle konstruera dasset, så att det blev så gott som luktfritt. Tycker att jag lyckades ganska bra genom låta det råda maximal ventilation från själva bajsutrymmet, och helt tätt där man sitter. Genom att ha dörren öppen, när jag sitter där kan jag dels ventilera åt ett luktfritt håll och samtidigt kunna blicka ut över omgivningen.
Vad jag inte lyckades med var att få huset att inte åka kana nerför sluttningen. Ved är tungt! När jag hade vedboden halvfylld märkte jag hur den förflyttades nerför den vårblöta lersluttningen. 
Jag tog därför ut all ved, kapade bort golvåsarna, lade markväv mot leran och lastpallar på. Nu kunde jag ha in hur mycket ved som helst utan att öka vikten på själva huset.

Carporten
Vintrarna kan vara snörika i Nordingrå. "Du som pratar mycket om olika projekt du har för dig i Älgsjö....Du har aldrig funderat på ett projekt, som skulle kunna heta "Garage"", sa Göran Lundgren, småspydigt men med glimten i ögat, som alltid,  när jag kom till hans verkstad med bilen för service med en halvmeter snö på taket .. 
Hans ord gnagde gnagde ändå i mig. Kanske inte ett garage, men åtminstone en carport. Förutom  all snö jag skulle slippa sopa/skotta av bilen, skulle jag inte behöva skrapa rimfrostskorpan från rutorna höst och vår, eller få bilen stekhet soliga sommardagar
Så en sommardag, några år senare, när jag var ute och vandrade i skogen från Mullabacken mot Sörle upptäckte jag en igenvuxen skjutbana. Den hade ända fram till sjuttiotalet använts av Hemvärnet. På trehundrametersvallen hade man gjort ett tak. 
De hade grävt ner telefonstolpar,  och gjort ett skärmtak över. 
"Det där borde man kunna göra en carport av!" Jag kontaktade LOA, som aldrig såg hinder utan istället möjligheter. 
Vi bestämde oss för att plocka ner och bygga upp taket som carport. Vi trodde att stolparna skulle vara rejält nergrävda, för att stå stadigt, men inte att vi skulle få gräva en och en halv meter innan de lossnade. Att det ursprungliga bredden var en halvmeter smalare än bilen, såg vi inte som oöverstigligt. "Vi drar isär så mycket som det går!" 
Fönstren fick bli de överblivna från fönsterbytet i huset, där jag satt i treglasfönster.
Nu skulle jag täppa igen truten på Göran!

Solrummet
Krambo annonserade ut fina treglasaltandörrar, då de skulle byta i några hyreshus. Då jag funderat på att göra en ny altan med utgång från den nya hallen, köpte jag en av dörrarna. 
Tanken var att bygga en likadan altan mot väster, som den jag redan byggt mot söder. Ryktet om mina förehavanden i Nordingrå spred sig snabbt via personalrummet på Dragonskolan. 
Kjelle, vaktmästerichefen,  hade fått nya ljudisolerade fönster i sitt hus vid en ny vägdragning 
på Haga av Umeå kommun. Han hade bytt till treglas året innan. Jag fick hans "gamla" fönster och vaktmästarna hjälpte mig att lasta dem säkert inför den länga resan.
"Det får bli en glasad altan", sa jag till Sven-Olov. "Är det inte lika bra att du gör ett rum istället?...med en liten solnedgångsaltan i kilen bakom", frågade han.  Naturligtvis hade Sven-Olov rätt.
Det blev det mest uppskattade rummet i hela huset. Solrummet!
Några elever på ett par program på skolan hade gått samman och svetsat en vacker lyktstolpe med färdigdragen el.... och skänkt mig. Många hade tyckt att det skulle bli fint med stolpen på parkeringen bortom bastun. 
Carporten skulle bli så mycket bättre med några lysrör uppsatta (Dragonskolan hade ju nyss bytt i hela garageplanet!), 
Lilla Grå borde också få el innan Solrummet byggdes.  Efteråt skulle det vara oerhört mycket krångligare och Lasse Viberg,  min så kunnige hjälpsamme kamrat, drog ledningarna. 
 Inför bygget bestämde jag också mig för att dra sommarvatten till bastun och vidare till Lilla Grås baksida, där jag tänkte hänga en diskbänk. Vattenledningen skulle gå delvis under det nya rummet. 
Det gäller att passa på!


Sommardusch
I Sandviken hade min jänta Anna och hennes familj byggt en sommardusch vid sitt hus. Den var praktisk och fin.  Jag tänkte "knycka" konceptet av dem. 
"Om jag monterar en varmvattenberedare ovanför diskbänken på baksidan av Lilla Grå och placerar sommarduschen vid diket, så  skulle vattenledningarna och därmed värmeförlusterna bli små och duschen prefekt för de som bor i Lilla Grå!", tänkte jag.
Kalle Edin, Salsåker, tog sig an uppgiften och gjorde dörren extrafin... hanken har konstsmeden Tord på Alleniusverkstaden i Häggvik gjort..


Flaggstången
I ett svagt ögonblick lovade jag Lasse Bergman i Öden, som förespråkar att "alla i Nordingrå  bör ha en flaggstång" att även jag skulle akaffa en.
Platsen bestämde vi tillsammans, Lasse och jag, just till vänster ovanför den gamla trätrappen.
Tyvärr kom försäljningen emellan....men det är ju inte för sent än.
Lasse skulle bli glad!



Försäljningen
I och med att mina barn inte ville ta över Konvaljbacken, bestämde jag mig för att sälja stället.... en vacker dag. Om ett år, eller fem år. "När jag känner att jag inte kan sköta stället!"
Jag "planterade ut" informationen på lämpliga ställen för maximal spridning.
Hösten 2020 blev jag uppringd av en trevlig kvinna från Nacka, som hade nåtts av informationen, då hon hade hyrt ett ställe på Valmen en sommarvecka.
Jag lovade att höra av mig när jag hade bestämt tidpunkten för försäljningen.
Under julhelgen fattade jag mitt beslut: "Till våren är det dax."
I mitten på april ringde jag upp henne och bjöd dem att komma upp en helg och titta på stället och omgivningarna. De kom och tyckte om vad de såg.  
Både Kerstin och jag  tänkte: "Hoppas att de blir de nya ägarna till Konvaljbacken, Lämpligare  köpare till Konvaljbacken finns inte!"
När vi skiljdes på söndagen lovade jag att de skulle få lämna ett första bud.
En vecka senare hade jag bestämt mig för att ha Peter Öberg, Föreningsbanken, som mäklare. .Han gjorde en värdering. De lämnade sitt bud till honom. Jag accepterade budet. Krångligare än så behöver det inte vara .....
Alla nöjda och glada!
Lycka till med Äventyret Konvaljbackent!





måndag 11 april 2016

En dag som denna

Äntligen har våren brakat in med besked......vårsolen knäpper upp vinterjackan, blåsippor tar över solsluttningarna , fågelkören utökas med en ny stämma varje dag. Ljuvligt!


Pimpelfiskarna, nere på sjön, njuter i solen.....och får en vårgädda ibland.

Blåsippor a tränger sig upp genom fjolårdriset......för att njuta av vårsolen!

Själv tar jag en tur upp till Älgsjöberget, njuter av utsikten....

.....eller vandrar vidare ner till Bönhamn.

Tänk så mycket det finns att göra.....och allt är gratis. Fantastiskt!



söndag 13 mars 2016

Något är vinnt


....eller "skevt", som sörlänningarna säger.

Språk är makt...... eller Makten använder språket.

Hur kommer det sig, att när samhället subventionerar den välbesuttnes ekonomi kallas det "avdrag", men när den sämre lottade subventiineeras kallas det "bidrag"?

När man bygger en väg med samhällets penningar i Stockholm kallas det "infrastruktursatsning" eller "investering", när man bygger en väg med samhällets penningar i Dorotea kallas det "inlandsstöd"

När Sverige omstrukturerades, den så kallade urbaniseringen,  flyttades folk från inlandet till kusten, från landsbygd till stad.
Samhället gick från jordbruks- till industrisamhället. Detta beror inte på någon naturlag utan politiska beslut och att penningar fått styra.
Ändå beskrivs det faktum att vissa delar blivit folktomma, som ett problem för de som inte lyckats ta sig fort nog från inlandet, från landsbygden.....Trängseln beskrivs inte som ett problem för de som bor på platser där det blivit alldeles från trångt, där man klumpar ihop sig. Där är det samhällets problem.

Konstigt?!


onsdag 3 februari 2016

140 år....inte illa!?

Min gode vän....och tillika Rh-gymnasiet i Kristianstads förste Rektor, Lars och jag bestämde oss för att fira det faktum att vi fyller 70 år unga nu i vår.....fira tillsammans. ....bara vi två.....på något passande ställe.

Vi kollade SJ-kartan..... då vi bägge gillar att åka tåg......en ort mellan Söderköping och Malmö. 
Lokalen var viktig!
Till åren kommen.
Välbehållen!
Dagligt underhåll - inga storreparationer!
Värdig!
Klass!
Fin välkomnande atmosfär.!
Ja, det var några av de signum vi ville att stället skulle ha.

Valet blev enkelt....och enhälligt:
Eksjö stadshotell.
Lars sista elev kom dessutom från Eksjö.....så researchen var gjord. 

Lunchen....rårakor, stekt fläsk, för mig
Fläsksås, för Lars.
Rejäl husmanskost!
Middagen: Vildsvinsfile'......för båda.
Inte fler gäster än att personalen verkligen "såg oss" var vi än var.....
Och vilket lunch till lunch firande det blev!
Våra liv har haft så många beröringspunkter...... Inte bara minnen utan även det begynnande åldrandet kroppsnedmontering är ett outtömligt samtalsämne..
....likaså samhällsfrågor. "Hur kommer det sig att samhällsutvecklingen verkar gå åt ett kusligt håll? Vad kan göras, för att folk ska förstå vart detta leder?"

Små samtalsgrupper fanns i hela hotellet.



fredag 27 november 2015

Paphos, Cypern, november 2015

Upplägget

Vi bestämde oss för att vara "i värmen", en månad......att förlänga sommaren, att avstå november. resan blir ju inte dyrare om man är borta 1 månad eller 1 vecka!. Hotellen har lågsäsong, stränderna kryllar inte av folk,.....men fortfarande varmt, badbart.
Vi funderade på Mollorca, Turkiet och Cypern. Att det blev Cypern berodde på att det såg ut att vara lika varmt som Mallorca, något varmare än Turkiet och Kerstin hittade boenden på Cypern till ett bättre pris.

Genuin vänlighet.
Vi har aldrig mötts av så mycket genuin vänlighet på någon resa......vänlighet utan baktanke. Två exempel: Vi åker lokalbuss. Vid hållplatsen bjuder en kvinna oss på vår sin mandarin ur sin påse...... föraren också. En annan dag. Vi kommer för sent till busshållplatsen. Förargligt. Då kör en ung kvinna in till kanten och frågar om hon kan köra oss hem.
Inkastare förekommer inte.... man känner sig inte påprackad.

Paphos
Varför Paphos? vi gillade att kunna se solen gå ned i havet och staden såg intressant ut, kulturellt, en "riktig", lagomt stor, levande stad.
Flera säger att det är mycket varmt för årstiden i år.....och många ryska turister är det här , då ryssar inte längre vågar flyga till Sharm el Shejk.
Grannhotellen är "ivaderade",......trevliga om än lite ordknappa, De flesta har all-inclusive-armband och oftast ett glas i varje hand. Vi är inte så bra på ryska och de verkar inte vara så bra på engelska. Vi träffas nere i vår badvik.....och "pratar" med gester, men de flesta har nollställda ansiktsuttryck.
De flesta turister i Paphos är pensionärer och engelskmän, några tyskar....någon enstaka svensk träffar/hör vi. De som inte är pensionärer är ryssar.

Wi-Fi
......finns gratis på alla restauranger och hotell, som vi besökte.Fungerar bra!

Hotellet
Kerstin hittade flera lämpliga lägenhetshotell. I slutändan var två kvar:Panareti och Rododafni. Panareti låg närmare staden, men Rododafni såg mysigre ut, var mindre och låg närmare havet.
Vi valde Rododafni som ligger efter strandpromenaden halvvägs mellan Paphos och Coral Bay. Vi ångrade oss inte!
Hotellet ägs och sköts av två bröder. Den ene sköter gräsmattorna, palmerna och allt annat som växer runt hotellet, den andre, Andreas, sköter hotellgäster......otroligt openminded, tjänstvillig och "kundtillvänd"!
Alldeles tyst.......ingen trafik inom hörhåll.....fantastiskt fina sängar. Man somnar bums......på några minuter. Extrasängen, soffan i rummet, är INTE bekväm att sitta på. Hur den är att sova på provade vi inte. Vi klarade helt enkelt inte att fälla upp den i sovläge.

 Litet hotell, 15-tal lägenheter, lummigt, grönt.

 Grannhotellet.....här vill vi INTE bo!

o
Receptionen. Kerstin i glatt samspråk med hotellägaren.

 I receptionen....bara välja och vraka.

 Kvällsutsikt från balkongen.

"Havsbad" alldeles vid hotellet.....tar 2 minuter från rummet och i plurret.

Ljuvliga bad, morgon och kväll, i det klara, varma(>20-grader) havet. Hotellet alldeles ovanför.

Varje morgon spolar, Andreas, först av all livsstilar och bord, sedan rensar han poolen....minutiöst!

Någon afton i veckan kopplar de på vattenkanoner när solen gått ner. Hotellet punkare av lummig grönska.
Bussar
Inte trodde vi att infrastrukturen när det gäller bussar var så väl utbyggd.Bussarna är nya, moderna och håller tidtabellen punktligtIn till hamnen eller bort till Coral Bay, går de var 10:e minut (var 15 vid glestrafik), från tidiga morgonen och till sena kvällen.
Busslinjer går upp till bergsbyarna och efter hela Paphoskusten.
Det tar 10 - 12 minuter att gå till busshållplatsen.....lite kortare med bussen sedan in till hamnen, den ena av stadens bussstationer, Karavella är den andra.....ligger 3 km upp i stan, vid marknaden.
Vi ångrade att vi inte från dag 1 köpte ett månadskort för 40€.....men köpte ett efter en vecka. Då hade vi förbrukat några enkelbiljetter a' 1, 5€ och en veckobiljett a' 15€. Lärpenningar! Det ryker en enkelbiljett varje gång man stiger på bussen....till nästa hållplats eller till ändhållplatsen, spelar ingen roll. Varje byte kräver också en ny biljett.
Till busshållplatsen från Rododafni, är det närmast att gå via strandpromenaden......till vänster , förbi hotellen  Aktibeach och King Everton, sväng upp precis efter King Everton, så ligger busshållplatsen till höger när du kommer upp till "stora vägen".

Bussarna är nya, moderna och håller tidtabellen punktligt
Många busar är fulla med reklam på sidorna.
De är bekväma att kliva på, niger i framändan.

 Mindre bussar kör linjerna upp till bergsbyarna.
De kan också se ut så här.


De stora bussarna skulle inte ta sig fram genom de trånga gränderna i många byar.

Intercitybussar går till de andra städerna på ön. De går från Karavella.

Mataffär
Två hållplatser mot stan ligger en välsorterad stor Lidlaffär. Det fina med månadskort på bussen, är att man kan ta bussen hem med varorna, även om det bara blir 2 hållplatser. Det kostar ju inget.

Mat
Vi åt stadigt innan vi åkte ut......yoghurt, müsli, banan, kaffe, te smörgås. Tog med matsäck och lagade middag när vi kom hem. Om vi hittade något trevligt matställe åt vi där och struntade i att laga middag. Vi åt enbart klassiska cypriotiska rätter "ute".

Yannis' taverna i Kathikas, vår favoritby. Goda traditionella rätter. Trevlig "anda". Fin miljö. Familjedriven. När barnen kommer från skolan sätter de sig vid ett bord i restaurangen, äter mellanmål.....och gör läxorna.
Ett bamsestort glas av byns vi kostar 2,5€....... eflaska bubbelvatten kostar 3€..... en pint öl kostar 2,5€

God mat på Laona, inte långt från Marknaden. Det lokala ölet heter KEO. 
En pint öl kostar mindre än ett glaas nypressad apelsinjos.

Fiskmeze åt vi på S:t Georges` fish Tavern alldeles vid havet, några km bortom Coral Bay. Fantatiskt gott! 19€.... värt varje nickel!

När vi vandrade från Latchi till Polis kom vi till denna lilla restaurang, som visade sig ha den mest utsökta mat. CH Karoyzis´Restaurang.
Här fanns också en trevlig hund, Mangas, ......som en tidigare gäst "glömt"


Upptäcksresor
Vi utnyttjade busskortet väl......åkte till en rad ställen.





Kathikas var min absoluta favoritby! Bytorg med ett par serveringar, stort skuggande träd och en kyrka. Bussen stannar mitt på torget.

Kerstin fick sitt lystmäte av ett antal klosterbesök.


Stränderna var folktomma....men med 22-gradigt alldeles klart vatten. Vi badade på 8 fina, långa stränder under vistelsen. Alla nåbara med lokalbussen.
Uppe i Övre Phafos, inte långt från Marknade och Karavella hittade vi denne skicklige hantverkare. Han kombinerade sin verkstad med "gubbdagis".
Jag passade också på att klippar och raka mig hos en riktig barberare. 15€
=troligt skicklig.





söndag 6 september 2015

Gubbkonventet 2015

Varje år träffas vi, några gubbar, som jobbade tillsammans på Ålidhemsskolan i bÖrjan på 80-talet. Årets konvent gick av stapeln i Långtäkts fäbodar strax utanför Falun.
Otroligt roligt att träffas, prata minnen.....och hett diskutera aktuella frågor.

 


 Varje morgon tog vi ett dopp i sjön!

Mysigt i fäbodstugan......trots , eller tack vare, att det inte fanns el eller rinnande vatten.

Ett besök gjorde vi till Lindsbergs pensionat. En historisk och pampig byggnad. Huset har använts till bl a sanoratorium/ålderdomshem. Här hölls också ett möte, där miljöentusiaster från hela landet i mars 1983 bestämde sig för att bilda ett miljöparti.
Jörgen och en volontär från Polen hade en minnesvärd uppvisning av Lindy hopp. Att tjejen var proffs gjorde inte uppvisningen sämre.....snarare tvärt om!



Körsbärssylt

Idag på den dagliga rundan, såg jag att körsbären i grannbyn var översig mogna. Jag gick upp till trädet och provsmakade......smaskens goda.

Nu var trädet i grannbyn och således inte mitt, så jag slog ägaren, Tore, en pling när jag kom hem och undrade om han hade något emot att jag försämrade mig över bärena.....om jag kunde plocka trädets alla ljuvligheter. 
- Nej, det är ju bara bra att någon tar rätt på dem!
Så, stegen på bilen.....och plocka för allt vad tygen höll!

I grytan med dem, så var sylten klar på ett nafs!